Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;

jag lämnade den på en klippa vid havet

och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.

Och som en kvinna satt jag vid ditt bord

och drack en skål med vin och andades in doften av

några rosor.

Du fann att jag var vacker och liknade något du sett

i drömmen,

jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt

hemland,

jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.

Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.

Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och

smulade sig sönder,

jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja

än - försvinna.

O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag

ingenting behöver. 

– Edith Södergran 

My soul was a light blue dress the color of the sky;

I left it on a rock by the sea

and naked I came to you, looking like a woman,

And like a woman I sat at your table

and drank a toast in wine, inhaling the scent of

some roses.

You found me beautiful, like something you saw in

a dream.

I forgot everything. I forgot my childhood and my

homeland.

I only knew that your caresses held me captive.

And smiling you held up a mirror and asked me

to look.

I saw that my shoulders were made of dust and

crumbled away.

I saw that my beauty was sick and wished only to—

disappear.

Oh, hold me tight in your arms so close that

I need nothing.

– Stina Katchadourian (trans.)